klippet talar för sigsjälvt!

Förlåt förlåt förlåt om bloggen är hideous just nu, men jag ORKAR INTE MEEEEEEEEEEEEER!
Ni får stå ut....jag ska ordna till utseendet när jag fått sova och samlat lite ny inspiration, just nu är både dator o man i farozonen!

Puss o gonatt!

Jag har gått omkring nu i snart 9 månader med en bebi i magen, för er som inte visste det. Det som antagligen ingen av er vet, är att jag inte kommer att bli mamma. Låter väldigt konstigt, jag vet, o det är därför jag skriver det här, för att det börjar bli jobbigt att varje dag upprepa sig, vad gäller mitt beslut om framtiden.
Jag ska adoptera bort mitt barn.
Jag har funderat på det här väldigt noga, så jag kan säga att det är nog mitt mest genomtänkta beslut nånsin. Ända sedan jag fick reda på att jag var med barn för ca 4 månader sen, så har jag varit inställd på att adoptera bort mitt barn. Jag gick alltså så långt som till 5:e månaden innan jag blev medveten om att jag var gravid. Hur kan det komma sig undrar ni väl, och det kan jag ärligt talat inte svara på, så är det bara. Jag bodde då i Stockholm, o arbetade väldigt konstiga tider, sov dåligt, åt dåligt o mådde dåligt i stort sett hela tiden. Väldigt mycket har hänt mig under det här året, o det mesta under den första halvan, tyvärr bara dåliga saker. Detta har påverkat mitt psyke, och antagligen bidragit till att jag kunde förtränga min graviditet så länge som jag gjorde. När jag var i 5:e månaden, nyligen hemkommen från en semester i Portugal med min dåvarande pojkvän, kände jag att något inte var som de skulle. Jag gick in på en doktor-site, o kollade tecken för graviditet. Jag blev kallsvettig när flera av punkterna stämde in på mig. När jag, för varje rad jag läste, blev mer o mer medveten om hur det stod till, växte en enda tanke i mitt huvud; ”Jag undrar om det går att adoptera bort ett barn i Sverige?” Jag åkte hem till Borlänge, och berättade för min syster, som genast beställde tid åt mig hos sin barnmorska. Vi åkte dit, och hon konstaterade att jag var i vecka 23, och att det var försent för abort, det visste jag redan, men min syster ville kolla för säkerhets skull. Min dåvarande pojkvän, som inte är pappa till barnet, lovade att ställa upp för mig vad jag än beslutade mig för, eftersom jag berättade för honom det första jag gjorde, att jag funderat på adoption. Det var inget genomtänkt beslut då, men ju mer jag funderade på det, desto vettigare verkade det.

Jag har under det senaste året haft många av mina vänner som blivit mammor, alldeles för ungt. Jag har skällt o gnällt o tjatat på dom hur korkat det är o skaffa barn så tidigt, att det är själviskt, för det är det verkligen. Att skaffa barn med någon man inte ens vet om man verkligen älskar, än mindre kommer att leva tillsammans med resten av sitt liv, det är själviskt. Jag tycker att ett barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, o ska vara planerat, välkommet å längtat efter. Inte något som bara blir till av slarv. Självklart kan man aldrig ångra sitt barn, men man kanske önskar, som ung mamma eller pappa, att man väntat några år. De allra flesta av mina vänner resonerar så....nu efteråt.
Jag har varit den som har varit mest emot mina kompisars unga föräldraskap, o pratat mycket om alla nackdelar. Därför är det så viktigt för mig att inte gå emot mina egna principer o göra exakt samma sak själv, inte för min skull, utan för barnets. Barnet är den som blir lidande längre fram.
Jag älskar barn, min systerdotter är mitt allt, o mina andra syskonbarn oxå, så det är inte för den sakens skull. Men jag vet, att om jag blir tvingad, grovt uttryckt, att ta hand om ett barn, som jag inte vill ha, som jag inte valt, o som jag inte planerat, så kommer jag bli den sämsta mamman i historien.

Jag vet att det finns par runtomkring, som mest av allt i hela världen önskar sig ett barn, men av olika anledningar inte kan skaffa barn. De försöker på alla sätt o vis i 5-10-15 år, innan de ger upp tankarna på att få ett eget barn, o ställer sig i kö för adoption. De genomgår en grundlig personlig undersökning, för att se om de är ”lämpade” som föräldrar. Ganska sjukt med tanke på att vilken loser somhelst, missbrukare, kriminell, sinnessjuk, kan skaffa barn utan att nån testar deras lämplighet. När de äntligen blir godkända så börja återigen deras väntan, denna gång på att få ett positivt besked från någon adoptionsbyrå, att det finns ett barn att hämta. Att genomgå det här kan inte vara lätt, o de krävs nog nåt litet extra för att orka med. Därför vet jag att mitt barn får det bästa möjliga hem. Det finns inget på hela denna jord dess människor önskar sig högre än ett barn, de är till och med beredda att betala pengar för att få adoptera. Då är det väl bättre att en sådan familj får mitt barn, att det blir älskat, önskat o så välkommet de bara kan bli, istället för att jag ska känna mig tvungen, bara för att jag slarvat, att ta hand om ett barn som jag inte vill ha?

Ändå känns det förjävligt, att de ska ha gått såhär långt, att jag är tvungen att göra det här. Det är inte lätt om nu nån trodde det, jag vet inte hur det kommer att kännas efter förlossningen, jag har ingen aning om det kanske ligger massa förträngda känslor nånstans, som vill ut. Hur jag kommer att reagera när allt det här är över vet jag inte, o de är nog det som är bland de jobbigaste, jag vet hur jag känner nu men inte hur jag kommer att känna.

Så ni som läser det här, ta de lugnt med kritiken, jag behöver bara stöd just nu. Har ni något att skriva, varsågod, men jag klarar mig utan skäll, jag mår dåligt nog som det är. Hoppas att jag inte gjort någon lessen genom att behålla detta för mig själv såhär länge, men det har varit svårt för mig att prata om tidigare.
Den 27/12 är datumet satt.

Nu vart det här mycke längre än jag tänkt mig, o jag kanske har skrivit mycke onödigt, men jag har bara velat få sagt det som folk undrar över. Ni som inte känner mig.....


                                    Denna text skrev jag den 13 december 2000.

För att besvara min egen fundering i texten om hur det skulle kännas nu efteråt så kan jag bara svara att det är nog det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det känns inte konstigt, fel eller tomt, jag vet att pojken S har ett underbart liv med en familj som har väntat o längtat efter honom i många år (numera oxå 2 småsyskon) o som jag sagt så många gånger förr:
Det VAR meningen.

Nu är jag ju gravid igen. Med helt andra förutsättningar än förra gången; med en vilja att bli mamma, att starta en egen familj. Jag har haft nån liten snabb fundering över hur pojken S kanske kommer att reagera, eventuellt undra varför jag vill bli mamma åt det här barnet, när jag inte ville bli det åt honom. OM den frågan kommer så ska han naturligtvis få ett svar. Men jag är tämligen säker på att han är så trygg där han är nu o att hans familj är så självklar för honom, så som den är för mig, att det inte är konstigt för honom att vara adopterad. Det känns inte konstigt för mig att ha adopterat bort honom, hur konstigt det än låter